Page 7 - Recensioner_Opsis_nr1-2021
P. 7

Både främmande och nära
Den riktiga solen
av Peimaneh Mollazehi Lilla Piratförlaget 2020
något. Men Salman är fortfarande arg. Till slut bestäms det ändå att de alla tre ska åka till Baluchistan. Mamman längtar efter sitt hemland och föräldrarna tycker att det är dags för Salman att träffa sin familj.
Peimaneh Mollazehi har själv flytt ifrån Baluchistan och det märks att hon vet vad hon skriver om. Berättelsen känns både trovärdig och kunnig. Språket flyter
dessutom lätt och naturligt även om den unge Salman någon gång tycks väl klok – som så ofta hos unga jagberättare.
Gränskontrollen i Teheran blir det första hindret under resan. Pappan tas avsides och Salman och mamman är rädda att de inte ska få träffa pappan igen. Men han släpps – utan sitt svenska pass och med löfte om att han ska ”sköta sig”. Väl framme i den lilla
byn där fastern och kusinerna bor möts Salman, som är född
i Sverige, av en helt annan, ålderdomlig värld. Människorna bor i små hyddliknan- de hus som varken
har el eller rinnande vatten. Det är torrt och hett. Att chatta med kompisarna
därhemma kan Salman glömma. Han lär känna sin jämnåriga kusin Mahgol istället. Hon har sorgsna ögon och är inte rädd för ormar. Bara för människor och poliser, de som tog hennes pappa och satte honom i fängelse – där han sedan avrättades. Molla- zehi balanserar detta tragiska faktum med att Salman och Mahgol äter ballerinakex på samma sätt; de slickar först av chokla- den och mumsar sedan i sig själva kexen. Det ligger i släkten, konstaterar Mahgol. Att blanda stort som smått, skoj och allvar, vardagligt med högtidligt är ett beprövat knep i skrivkonsten och något av detta
    ”Allt smakar beskt.” Det tycker tolvåriga Salman när han är arg, ledsen och besvi- ken över att familjens Spanienresa måste ställas in just som han äntligen skulle få fira semester som alla andra. Hans pappa måste åka till sin syster och hennes barn och hjälpa till. De bor i Baluchistan som
är en region i sydöstra Iran. Mamman är inte glad, hon tycker att det är för farligt eftersom de en gång flytt därifrån. När pappan fått hjälp med att kolla att han inte finns på ”svarta listan” (en förteckning
på iranska ambassaden över misshagliga personen som flytt) ljusnar situationen
Peimaneh Mollazehi. Foto Stefan Tell
återfinns hos Mollazehi. Verkligheten i Iran är bister men det gäller ju också att (utan att göra avkall på realiteter) forma en läsvärd fiktiv historia för mellanålderns barn. Jag tycker hon lyckas bra. Utan pekpinnar får vi insikt i repressionens Iran och kulturen i ett område, Baluchistan, som i alla fall var okänt för mig.
För att få tillbaka sitt pass måste pappan skriva på några papper, annars får han inte tillbaka passet och kan inte åka hem igen. Hans ansikte förvrids när han berättar om detta. Hans syster tycker att han ska skriva på även om han inte håller med om att svågern begick självmord i fängelset.
För svenska läsare är det intressant hur mycket skolan betyder – när det inte finns någon. Salman och hans föräldrar drar igång en kampanj för att samla in pengar till en byskola. De rika männen som bara bygger skrytmoskéer övertalas och lovar motvilligt att bidra. Salman lovar att starta en insamling i Sverige. Han har många er- farenheter att ta med sig hem till Sverige.
Debutanten Peimaneh Mollazehi har skrivit en fängslande och mycket läsvärd berättelse som åldersadekvat gestaltar människor och miljöer som är både främ- mande och nära.
Cecilia Östlund
7














































































   5   6   7   8   9