Page 14 - Recensioner_Opsis_nr1-2021
P. 14

O SISRE
S AR
   Illustration ur Korken flyger.
mest originella böcker kom till då, dels Nils Patanoli Penell (1980) och dels trilogin om Barnhans land som inleddes med Vems lilla mössa flyger (1987). Där möter vi en samling ensamma och olyckliga individer, förmänskligade leksaker som är nötta och slitna och funderar över meningen med livet. Här går Lindgren i dialog med Nalle Puh men grundtonen hos henne röjer trots humorn och komiken ett stort allvar och en sorgsen melankoli som inte finns i Mil- nes skapelse. Särskilt den berättartekniska analysen av Lindgrens trilogi är fylld av intressanta iakttagelser. Boëthius frilägger skickligt berättelsernas alla stilbrytningar och språkliga skämt samt bruket av över- drifter och kontraster.
I dag torde Lindgren vara mest känd för sina bilderböcker. Ett av bokens längsta kapitel ägnas också åt bilderboks- författaren, som dock fick sitt genombrott först på 1980-talet. En del bilderböcker har
Lindgren, som utbildat sig vid Konstfack- skolan i Stockholm, själv illustrerat.
Flera av bilderböckerna blev stora publiksuccéer såsom de
om Den vilda bebin, Max och Benny. Eva Eriksson är vid
sidan av Olof Landström en
av Lindgrens mest anlitade illustratörer. Samarbetet
med Eriksson inleddes 1979 med Sagan om den lilla farbrorn, och stor uppmärksamhet
fick de med de tre böcker- na om den vilda bebin på 1980-talet. Dessa knyter an till rackarungetraditionen
och till motivet med den äventyrliga och fantastiska resan. Men Boëthius som är mycket uppfinningsrik i fråga om att finna referenser drar här en parallell också till en tecknad serie som gjorde reklam för Tup- pens lakansväv. Den lär Barbro Lindgren ha älskat som barn.
Mycket läsvärd är Boëthius analys av bilderboken Stora syster Lille bror (1992), en berättelse som förenar ett existentiellt
allåldersperspektiv med ett humoristiskt och tryggt barntilltal. Berättelsen om de två ensamma syskonen som vandrar ut i världen har sagans tretalsstruktur. Men som Boëthius visar i sin tolkning kan den även kopplas till efterkrigstidens litterä- ra absurdism. Det går utmärkt att läsa boken med Becketts I väntan på Godot som
intertext. För både Beckett och Lindgren är behovet av tröst centralt. Och Boëthius karakteriserar träffande Stora syster Lille bror som huvudsakligen en tröstebok.
Som synes breddar Boëthius gärna perspektivet, ger fylliga redovisningar av dåtidens kultur- och litteraturtendenser och söker referenser och jämförelsepunk- ter av olika slag, gärna långt utanför det barnlitterära området. I samband med
att han skriver om Rosas sånger (2004) gör han en spännande koppling till Birger Sjöbergs Fridas bok, och vid genomgången av Lindgrens diktproduktion får vi inblick i barnvisans förändringar under efterkrigs- tiden. Då trängde gradvis populärmusiken, jazz och bossanova, in på barnvisans områ- de, vilket tydliggörs när Lindgrens dikter tonsattes av Jojje Wadenius och Georg Riedel. Att den ryske litteraturforskaren Kornej Tjukovsijs bok Från två till fem år var en viktig inspiration för bilderboken Andrejs längtan (1997) visas och exemplifie- ras likaså övertygande. Emellanåt kan det bli väl långa referat och den huvudsakligen kronologiska uppläggningen bidrar till
att det förekommer en del upprepningar. Till exempel återkommer samma citat ur Lindgrens böcker vid flera tillfällen, vilket kan bli lite tröttande. Men detta är trots allt marginella anmärkningar. Med Vart längtar min fot har vi fått en utmärkt pre- sentation och analys av Barbro Lindgrens författarskap i dess helhet. Boken kommer långt framöver att vara den självklara utgångspunkten för vidare studier av Lindgrens viktiga insatser inom såväl barnlitteraturen som vuxenlitteraturen.
Lena Kåreland Litteraturvetare och professor em. barnbokskritiker i SvD
  14
N
E
P
C
R
E
Illustration ur Sagan om Den lilla farbrorn.
Illustration ur Stora syster Lille bror.
Illustration ur Andrejs längtan.





































































   12   13   14   15   16