Page 13 - Recensioner_Opsis_nr1-2021
P. 13

  Illustration ur Loranga, Masarin ich Dartanjang (1969).
Vissa böcker och teman får särskild uppmärksamhet. Till exempel ges i kapitlet ”Crazyhumor och komiskt berättande” en ingående presentation av de två Loranga- böckerna, Loranga, Masarin och Dartanjang (1969) och Loranga, Loranga (1970), där Lindgren skrivit fram en totalt galen värld, helt utan kvinnor och vanligt lönearbete, en värld fylld av vilda tigrar i ladan, en giraff på sophögen och en morfar som sitter i tallens topp och gal som en gök. Det är en högst originell familjeskildring där den vanliga uppfattningen om världen oavbrutet ställs på huvudet i linje med nonsenslitteraturens berättelsemönster. Boëthius ger här en fyllig genomgång av lekandets stora roll och betydelse i böck- erna och gör intressanta jämförelser med andra nonsensberättelser såsom Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och Lennart Hellsings Krakel spektakelhistorier. Han behandlar också böckerna mot bakgrund av en mer vuxen kontext såsom den absurda teatern med namn som Ionesco och Beckett och den crazyhumor vilken utvecklades på Casinoteatern i Stockholm av Gösta Bernhard och Stig Bergendorff. Även Povel Ramels flugigheter, tidskriften Mads humor, Hans Alfredsons Lindeman och 1960-talets happening kan påminna Lorangaberättelserna med deras sketchar- tade uppbyggnad och halsbrytande tempo.
I Lindgrens författarskap finns också en dokumentär sida. Hon utgår gärna från sin egen barndom och uppväxt såsom i de så kallade Hemligböckerna, Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner, utgivna på 1970-talet. Att författare som skriver för
barn tar avstamp
i den egna barn- domen är kanske inte så märkligt, men i Lindgrens fall är detta mycket tydligt alltifrån de första böckerna
på 1960-talet om
Mattias. Barbro
Lindgren har för
övrigt sagt att hon
alltid utgår från
verkligheten och aldrig hittar på något, ett uttalande man inte helt kan ta för sanning.
Hemligböckerna är upplagda som dagböcker och knyter an till tidens drag- ning till det autentiska och till de många rapportböcker som då skrevs. De hör också till samtidens tabubrytande böcker som öppet började tala om ämnen som döden, sexualiteten och tron på Gud. I böckerna om Sparvel, som enligt författaren själv vände sig lika mycket till stora som till små, fortsatte Lindgren att utforska sin egen barndom.
Barbro Lindgren har en särskild känsla för människor som befinner sig i samhällets periferi, för de utsatta och de i andras ögon misslyckade, till exempel dårarna. Janne på Beckomberga blir som bekant Sparvels lek- kamrat, till föräldrarnas förfäran. I vuxen- romanerna såsom Molnets bröder (1975) med handlingen förlagd till ett hospital
och Eldvin (1972) med ålderdomshemmet som scen för berättelsen ger Lindgren ord åt de ordlösa. Här skildras individer som drabbats hårt av livet, och till skillnad
från barnböckerna finner man här ingen försonande humor. Mörkret är totalt och världen framstår som grym och obegriplig.
1980-talet var ett produktivt decennium för Barbro Lindgren och några av hennes
 Janne och Sperveln. Illustration ur Stora Sparvel.
13

















































































   11   12   13   14   15