Recensioner_Opsis_nr1-2021
P. 1

O SISRE S AR
Ett barns integritet
Tillsammans ska det vara vi två
av Minna Lindeberg Bild Malin Ahlsved Förlaget 2020
Minna Lindeberg debuterade 1991 och är nu en erfaren, svenskspråkig författare
i Finland. Den här bilderboken är utgiven med stöd från Delegationen för den svenska litteraturens främjande. Jag har tidigare med behållning läst Allan och Udo, en rimmad, burlesk och samtidigt känslig kärlekssaga mellan två äldre sammanboen- de herrar, slagkraftigt illustrerad av Linda Bondestam (Söderströms, 2011) och är nu spänd på vad Tillsammans ska det vara vi två kan erbjuda.
På pärmens framsida sitter ett hop- krupet barn med flugsvampsmössa mot en milt mossgrön fond. Några stenar och en klyka, eller är det en slangbella utan gum- misnodd, ligger på marken. Betyder det att barnet, som tänker på en skön stund tillsammans med en hund vid lägerelden ruvar på hämnd? Båda ser pigga och glada ut i önskedrömmen. Innebär pärmbilden att barnet är utan kraft och verktyg för att förverkliga sina framtidsdrömmar om gemenskap med en hund, eller övertolkar jag? Föräldrarna tycks inte förstå hur stark längtan efter en hund kan vara.
”Nu lugnar vi ner oss” säger Kenneth, han låter som en ordningsvakt i tunnel- banan. Kenneth är med författarens ord
”en vuxen i lekis” som enligt mig helt har vantolkat sin pedagogiska roll och utövar en omdömeslös maktfullkomlighet i barngruppen. Han har i likhet med många andra som jobbar i förskolan förmodligen ingen utbildning. ”Alla ska vara med” lyder Kenneths inte ovanliga förskoleman- tra, ett påbud som inte alltid är lämpligt. Jagberättaren i den här skildringen vill leka i fred med sina naturföremål och sin fantasihund när hen hotas av flinande Aron och Wilma som bryter in i hens
lek och saboterar den. Som pedagog bör man vara medveten om att barn kan vara lekförstörare och att inte alla barn gillar och vill leka med alla. Kenneth verkar att vara en okänslig träbock som stöter bort huvudpersonen från gruppgemenskapen. Hen flyr i tankarna till gathundarna i den gamla staden Viborg på Karelska näset, som tillhör Ryssland efter andra världs- kriget.
Gathundarna är avporträtterade i
lite naivistisk stil och man förstår den huvudagerandes intresse av att ta hand
om dem. Efter flera konflikter bjuder den tillfälligt ensamma Wilma in jagberättaren i sin lek, men hen går därifrån funderande på om vänligheten är på riktigt. Här finns en möjlig öppning men vår huvudpersson låter sig inte lockas eller mutas. Hen vill vara i fred och leka helt i fred. Förskolan är enligt hens sätt att se en instängdhet som måste genomlevas innan befrielsen av gathundarna kan bli verklighet. De senare blir levande genom porträtten på pärmar- nas insidor och försättsblad. De känsliga gestaltningarna av Aljosha, Lily, Ezra,
Elf, Kiril och Kusja stannar kvar i minnet. Namnskyltarna under de inramade por- trätten tycks vara skrivna i ryskt kyrilliskt alfabet.
Malin Ahlsved, som gjort bilderna, debuterar som bilderboksskapare med en ömsint gestaltning av ett känsligt och ovanligt barn och dess lek- och livsrum i mjuka, lite dämpade akvareller.
Huvudpersonen har en stillsam och stark integritet och hävdar sin vilja till avskild lek vilket inte uppskattas av omgiv- ningen. Det slår mig att Minna Lindeberg också i en tidigare bilderbok, Vildare, Värre, Smilodon, färgstarkt och kraftfullt
bildberättat av Jenny Lucander, målar
upp en ännu mer ifrågasättande bild av de som arbetar i förskolan. (Förlaget, 2016.) Att samma tema upprepas i Tillsammans ska vi vara vi två bygger förmodligen på författarens negativa förskoleerfarenheter. De är framställda med stort eftertryck och engagemang. Konflikter som annars sällan skildras i bilderböcker.
Susanna Ekström
förskollärare, f.d. lärarutbildare, recensent
      1
N
E
P
C
R
E








































































   1   2   3   4   5