Page 7 - Opsis nr 3 2020
P. 7

1995 när kristdemokraten Carin Sten- ström menade att den kultur Pippiböcker- na gett upphov till påverkat både skola och uppfostran negativt.
Men även vänstern har av och till skällt Pippi för hennes hållning som kapitalist, individualist och eskapist ur ett marxistiskt perspektiv. Också Olle Hell- boms filmer blev utsatta för en liknande kritik. ”Ganska förnedrande barnunder- hållning” skrev Barnfilmrådet i sin avrå- dan. Men barnen tittade glatt vidare.
På senare tid avspeglar Pippidebatten den rådande tidsandan på två områden menar Annina Rabe. Som feministisk förebild, vilket många medverkande i den här boken skriver under på, och i den inflammerade N-ordsdebatten med följd att böckerna ”tvättades.
Läs Nathan Hamelbergs genomtänkta bidrag om identifikation och N-ordet i barnlitteraturen, den bör läsas och funde- ras över i sin helhet.
Andra intressanta perspektiv framförs av Johanna Koljonen och Susanne Osten som betonar lekperspektivet. Den senare ser fantasileken som grunden till kunskap. ”Hur Pippi prövar egna tankesätt, säger emot, prövar egna lösningar” och blir hennes egen vapendragare när hon skapade dramatik för barn på Unga Klara. Johanna Koljonen visar hur de många lekinslagen
Illustration Kitty Crowther. ©Astrid Lindgren Text
bryter mot den då förhärskande didaktiska barnlitteraturen, men också hur författaren leker när hon skapar berättelsen om den gränsöverskridande, normbrytande flickan.
Sociologen Roland Paulsen ser Pippi som en anarkistisk uppfostrare genom TV-rutan. ”En kritik mot vuxenheten som sådan” menar Paulsen, maktojämlikheten är ett motiv som utmanas och humor får plats i framställningen.
Boken är genomillustrerad främst
av nu verksamma illustratörer som Marcus-Gunnar Pettersson och Kitty Crowther. Maria Molins intervju och in- tressanta återgivning av serietecknaren och konstnären Kristina Abelli Elanders arbete utifrån sin Pippitolkning under lång tid med drastisk humor och allvarliga teman
i seriestrippar utan ord och läsordning, den får man bygga själv, visar upp mål- ningar från 70-talet i akryl och tempera. Hon har verkligen ett eget perspektiv på narrativet. Jag minns vilket intryck ”Pippi och superbruden” gjorde på mig vid den första utställningen på Galleri Händer i Stockholm. Nu är det spännande att avläsa bilderna och konstnärens kommentarer. Ingrid Vang Nyman blev hennes idol. Jag kan också se hur bildspråket kommunice- rar med en annan feministiskt orienterad konstnär som Marie-Louise Nyman.
Det största utrymmet i boken får
Johan Erséus genomgång av de många Pippifilmatiseringarna, den första redan 1949, en verklig katastrof. Han redovisar vilka svårigheter Astrid Lindgren hade att hävda ursprungsberättelsen och barnper- spektivet. Säkert blev hon avskräckt men ändå undrar jag hur hon hade reagerat om hon verkligen mött och samarbetat med min idol inom animéfilmen, den japanske mästaren Hayao Miyazaki, om han fått förverkliga sin drömversion av Pippiböck- erna. Filmvetaren Malena Janson ger oss en fascinerande skildring av hans intensiva förberedelsearbete med bl.a. studieresa till Sverige där Astrid Lindgren avstod från att träffa honom. Några av hans 100-tals livfulla, friskt humoristiska, ömsinta teck- ningar och akvareller återges i antologin. Vilken film det kunde ha blivit! Ett av skälen till det uteblivna mötet utom förfat- tarens trötthet sägs ha varit att hon ”inte tyckte om animerade serier.”
Jubileumsskriften innehåller drygt 30 bidrag, så det är inte konstigt att resultatet är ojämnt. Jag har försökt lyfta fram de inslag som jag ser som mest intressanta och genomarbetade. Man kan bläddra i boken och finna sina egna gottaste bitar att stanna vid, om vad Pippi betytt för modet t.ex.
Susanna Ekström
 7



















































































   5   6   7   8   9