Page 4 - Opsis nr 3 2020
P. 4

O SISRE
Laddat om en snårig vardag och en kille med problem
Min svarta hund
av Sanna Tahvanainen
Bild Jenny Lucander Schildt & Söderström 2020
    Huvudpersonen i Min svarta hund presen- erar sig själv kort och koncist i bokens första mening: ”Jag heter Leonard. Mamma ville att jag skulle heta Winston. Pappa höll på Spencer”. Kompromissen blev Leonard, ett av de tre namn som Englands premiärminister Churchill bar. England
är det land som Leonards föräldrar älskar, men att de i övrigt inte alltid drar jämnt kan man snart förstå. Vad har ni grälat om i dag då, frågar Leopold när han ser sin mammas rödgråtna ögon. Han är skicklig på att läsa av vilket stämningsläge som råder mellan föräldrarna.
Leonard är en kille med problem. Varje torsdag går han i terapi hos Siv Sund på grund av sina känslor. ”De är stora och många. Jag säger saker som skär som svärd.” Och Leonard inte bara säger saker. Han tar också till nävarna och kan få föremål att gå i tusen bitar. En gång har
han till och med gett sin pappa ett blått öga,
en traumatisk händelse som återkommer i hans drömmar. Siv Sund ska hjälpa Leopold att hantera sina humörväxlingar. Att gå i terapi kan ibland vara tröttsammare än att träna fotboll, anser Leonard.
Leonards depression kan
tydligt avläsas
i hans kropps- språk och min- spel. Med stora ögon och allvar- sam min ligger han raklång i sin säng och tittar upp mot taket. ”Att vara deprimerad är att ligga rak ner som ett streck.”
Leonard ter sig ganska ensam, men han hans dagar är fyllda av aktiviteter. Han spelar fotboll, är med i en schackklubb och tycker om vilda djur. I sina resonemang relaterar han gärna till elefanters och flod- hästars beteende.
Tahvanainens text och Lucanders bilder matchar varandra väl i denna kom-
plexa historia som ger inblick i en modern familjs snåriga vardag. Men både ord
och bild behöver studeras med omsorg. Det finns mycket att upptäcka både i den stramt komponerade men starkt laddade texten och i de detaljrika bilderna som växlar perspektiv och skickligt laborerar med olika bildvinklar. De färgmättade illustrationerna fyller mestadels ut hela bildsidorna, ofta utan tydlig horisontlinje, och växlar mellan det konkret vardagliga och det drömskt måleriska.
Texten informerar, konstaterar fakta, medan bilderna konkretiserar känslor och exemplifierar det som sägs i ord. Den lilla statyetten på den engelska drottningen belyser familjens vurm för England. Ibland går bilden utöver texten och tvingar läsa- ren att göra sina egna tolkningar. Varför sover till exempel mamman på soffan i vardagsrummet?
Titelns svarta hund är ett led i Leopolds terapi. Siv Sund har uppmanat honom
att skaffa sig en hund, en imaginär hund. Leopold har till en början svårt för att hantera sin låtsashund. Han hade hellre velat ha ett lejon. Men allt eftersom tar hunden gestalt och blir en del av Leopolds vardag. Med hunden vågar Leopold prata om sina vredesutbrott. Min svarta hund är ett intressant exempel på ett dubbel- bottnat bilderboksberättande som inte låter sig avläsas i en handvändning. Det är gäckande, oväntat och utmanande, en his- toria som på en och samma gång är fylld av vemod och ömsint humor.
Sanna Tahvanainen skrev till en början för vuxna och debuterade 1994 med dikt- samlingen Fostren. Hennes första roman Silverflickan kom 2002 och barnboksdebu- ten ägde rum 2011 med Silva och teservisen som fick fötter med bilder av Sari Airola. Med Jenny Lucander, som varit verksam som illustratör sedan 2005, har Tahvanai- nen samarbetat även i bilderboken Dröm om drakar (2015). Den boken nominerades 2016 till Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur. Lucander har tidigare arbetat som illustratör för olika tidningar och illustrerat läromedel.
Lena Kåreland
4
S AR
N
E
P
C
R
E





































































   2   3   4   5   6