Page 13 - Opsis nr 3 2020
P. 13

skymningen. Sällan har hennes flätor sett så slokande och sorgsna ut. Inne i skogen gråter Tommy och Annika uppgivet, men med en sidvändning förbyts sorgsenheten till skratt och flaxande armar – Annika
har lagt sig i en myrstack! Astrid Lind- gren kunde konsten att styra bort från det sentimentala med en humoristisk piruett – och Göransson hänger med i svängarna. Men så är han en erfaren serietecknare och har bland annat bearbetat Strindbergs Inferno till serieformatet. Detta är hans första barnbok och Göransons dynamis- ka formspråk och kluriga kompositioner framstår som en given hemvist för Pippi Långstrump. Här kan hon flyga och flaxa och forsa fram över boksidorna.
Tommy och Annika är mer aktiva än
i kapitelböckerna och närmar sig Pippi i upptågslust och självständighet. Det är till exempel Annikas idé att rymma från första början. ”Då vore det kanske bra om jag rymde med dom”, konstaterar Pippi och följer med i utbyte mot att barnens mam- ma tar hand om Herr Nilsson. Gullpeng- arna lämnar hon hemma, ”för alla riktiga rymmare rymmer utan pengar”. Det går bra ända tills en ko äter upp Tommys och Annikas kläder. Iklädda säckar beger de sig till staden, där Pippi sjunger för att tjäna några slantar till nya kläder. Tommy och Annika dansar ”så att det slår gnistor om bena”. Men inte hjälper det. Det blir Pip- pis halsbrytande lindans som får invånarna att öppna sina portmonnäer. Tyvärr är texten till Pippis sång ”Lira lara loppan” struken. Lite skillingtryckspastisch och kilikolikolifej är aldrig fel.
I jämförelse med fotobilderboken har Pippis överjordiska drag förstärkts, inte minst tack vare flygfärden i den gamla skrotbilen. Samtidigt har hon blivit mer mänsklig. Pippis gåtfulla integritet och ensamhet finns kvar. Precis som kapitel- bokstrilogin avslutas Pippi på rymmen med att Pippi sitter ensam i köket vid ett stearinljus. Men även denna scen har fått ett tillägg: hästen och apan gör henne sällskap. Och så ser det ut på nästan varje sida; olika slags djur slingrar och smy-
ger och surrar och skuttar i utkanterna. Barnen är nästan aldrig ensamma, inte ens på ödsliga skogsstigar. Bland buskarna
ringlar en huggorm, i ladugårdstaket häng- er fladdermöss och på en klippavsats står en björn och vakar. I en tid av tilltagande ekologiskt katastrofläge blir det en påmin- nelse om Astrid Lindgrens engagemang för djur och natur. Men här finns också ett eko av Lindgrens önskning om att ”bli ett
litet djur i skogen”. Kanske är det hennes ande som hemlighetsfullt vakar över sin skapelse och inifrån skuggorna i skogen välkomnar 2020-talets läsare till Pippis värld.
Annelie Drewsen
frilansjournalist och författare
 13
























































































   11   12   13   14   15