Page 5 - Opsis nr3 2019
P. 5

O SISRE S AR
Med fjäderlätt tyngd
Fjädrar
av Jaqueline Woodson översättning Alva Dahl Natur & Kultur, 2019
Hope is the thing with feathers
that perches in the soul,
and sings the tune -- without the words, and never stops at all
Hoppet är det där med fjädrar – Dom i själen slår sig ner –
Och börjar sjunga utan ord – Och aldrig- nånsin-slutar
Almapristagaren Jaqueline Woodsons roman Fjädrar inleds med en strof av den amerikanska poeten Emily Dickinson. Hennes välkända dikt ”Hope is the thing
with feathers” från 1862 bär fram tanken att hoppet är en fjäderbeklädd fågel, som sjunger i allas vårt inre och ingjuter hopp. Då Woodson formulerar en berättelse uppstår något så mycket djupare än sum­ man av delarna. Romanen, som skildrar 1970­talet då rassegregation lagstiftats bort men rasifieringen fortsättningsvis är verksam, gavs ut redan 2007 och utkom­ mer nu på svenska i Alva Dahls följsamma och fina översättning.
”Att han [Jesuspojken] kom in i vårt klassrum den där morgonen var det enda som var annorlunda”. Så inleds roma­ nen berättad i jagperspektiv av Frannie, som själv minns hur det var att komma ny till klassen. Hon fann en vän i Sam­ antha, som ständigt bär på sin Bibel och tolkar omvärlden genom detta rättesnöre. Skiljelinjen går knivskarpt vid motorvä­ gen på vars andra sida de vita bor. Men till den helsvarta skolan kommer en vit pojke. Klassrumshierarkin domineras av ondskefulla Trevor, som inte kan tåla
nykomlingen Jesuspojken, som bär på ett slags frälsning. Att Jesuspojken är vit i en hel­ svart, segrege­ rad skolmiljö skapar oro. Att han dessutom sticker ut och
är svårplacerad på många andra sätt gör inte saken bättre. Förstås häng­
er smockan i luften. Mitt i sin vithet hävdar Jesuspojken
att det är i den svarta miljön han hör hemma och hans pappa visar sig vara svart. Perspekti­ vet som anläggs är hisnande, den afromerikanska
Foto Carlos Dias
bevakningen av vithet, segregationens grammatik i våra kroppar klingar ut över sjuttiotalet och är mer än angelägen också för vår tid.
Texten böljar kring frågor om funk­ tionsvariation, ras, lojalitet, vänskap och hopp. Frannies mamma har haft flera missfall och är gravid igen. Hennes bror
är döv och de talar via tecken, ett språk Jesuspojken visar sig kunna. Romanen bevarar ständigt sina bråddjup, en sårighet som känns igen från exempelvis Margret Atwoods flickskildring Cat’s eye (1988) där den språkliga stringensen, gestaltningen av barndomens hierarkier är besläktad. Teckenspråket beskrivs i Fjädrar sinnligt som en berikande flerspråkighet: ”Hans ansikte sprack upp i ett brett leende och händerna flög genom luften. Jag tänkte på tecknet för glömt – fyra fingrar som glider över pannan som om de torkar bort en tanke. Ibland fick tecknen mig att tänka helt annorlunda.” Jaqueline Woodson ger den afroamerikanska uppväxtmiljön fina konturer, som i skildringen av hår och frisyrer som för tankarna till Chimamanda Ngozi Adichies roman Amerikanah (2013). ”Afrokammen hade en rödsvartgrön Black Power­näve på handtaget. Jag brukade
ha den i bakfickan och låta näven sticka ut.” heter det i en beskrivning som andas sjuttiotal. Woodsons sparsmakade roman är utsökt. Den är mångskiktad och lyhörd, fjäderlätt med tyngd. Tonträffen i språket svindlar.
Mia Österlund
     46
N
E
P
C
R
E






































































   3   4   5   6   7