Ur Berättelser från Innerstaden


Shaun Tan – bilderboksingenjören som löser problem och vågar vara långsam
Maria Lassén-

Av Maria Lassén-Seger

Det är kväll i Australien och morgon i Finland när vi träffas på Skype. Shaun Tan sitter utanför sitt hus i Brunswick, en förort till Melbourne. Han låter datorns kamera svepa över gatan han bor vid och jag ser en vy som påminner om flera av hans målningar med urbana landskapsmotiv. Några motorcyklar brummar i bakgrunden, men annars är linjen från ena sidan jordklotet till den andra öppen och klar. Klar i tanken är även intervjuobjektet som svarar på mina frågor med eftertänksamhet och imponerande vältalighet. Intervjun övergår snabbt i ett samtal som slingrar sig fram från hur hantera framgång till hur och varför Shaun Tan gör de bilderböcker han gör.

För nio år sedan blev du uppringd av ALMA-juryns dåvarande ordförande Larry Lempert och fick veta att du är 2011 års pristagare. Så här i backspegeln, hur upplevde du den utmärkelsen och vad kom den att betyda för dig?
2011 var för mig ett väldigt märkligt år, säger Tan. Först vann jag en Oscar för animationen The Lost Thing och fick uppmärksamhet som visserligen var glamorös men också förvirrande. Det var mest fokus på att jag fått en Oscar än på vad jag gjort för att få den, förklarar han. Med ALMA var det helt annat. Jag kände till priset och många jag beundrar var nominerade. Att jag fanns med på listan kändes hedrande men handlade nog mest om att någon skulle representera Australiens förhållandevis lilla bilderboksscen, tänkte jag.
– När telefonsamtalet kom fattade jag inte riktigt vad det handlade om. Jag stod ju och diskade.
På längre sikt innebar priset att Tan kunde ägna sig åt eget illustrationsarbete istället för att jobba för andra. Det bidrog också till en egen ateljé. Viktigt var, poängterar han ännu, att priset – till skillnad från Oscar-statyetten – innebar en bekräftelse av allt han dittills gjort som bilderboksillustratör. Han letar länge efter ett passande ordval och fastnar för att upplevelsen var “heartening” (ung. uppmuntrande).
-– I Australien finns respekten för bilderboksillustration främst hos en mindre grupp. I övrigt trivialiseras den, liksom barnboken, ofta som konstform och litteratur. Att besöka Sverige och se hur högt barnlitteraturen värderas där var spännande. Hur dess förmåga att göra djupa avtryck i sina läsare högaktas istället för att den ses som något att växa ut ur och lämna bakom sig.


Läs hels intervjun i Opsis nummer 1.

Vill du prenumerera på Opsis Barnkultur? Gå in på Prenumerera i vänsterspalten och fyll i kupongen så kommer Opsis till din brevlåda!