Vi måste börja med barnen

Den 1 januari i år blev Barnkonventionen svensk lag och radiojournalisten Ylva Mårtens ställer sig frågan om vi verkligen har förstått vad det innebär. Kan Sverige leva upp till barnkonventionens intentioner som vårt land ser ut i dag? Hur är det till exempel med barnens yttrandefrihet? I antologin Vi måste börja med barnen (Ordfront förlag), som precis har kommit ut har hon bett experter på barn och unga skriva om viktiga barnfrågor som de vill lyfta fram. Medverkar gör bland andra Suzanne Osten, Ulla Waldenström, Johanna Nilsson och Hugo Lagercrantz, totalt är det 18 essäer.

Opsis har fått tillstånd att publicera Lars H Gustafssons bidrag om Childism.

 

Childism

En dag i början av 1990-talet var jag inbjuden att hålla ett föredrag om föräldraskap på ett församlingshem. Mina åhörare var en grupp diskussionsglada pensionärer. Jag berättade om hur synen på barn förändrats under 1900-talet. I början av seklet var aga vanligt i de flesta familjer. Men efter hand fick både föräldrar och pedagoger en mer barnvänlig inställning. Agan förbjöds i folkskolan 1958 och i hemmen 1979, och vi fick under seklet tre nya internationella överenskommelser om barnets rättigheter. Den första antogs av Nationernas förbund 1924 och den senaste, barnkonventionen, godkändes av FN:s generalförsamling 1989. Nu gällde det bara att leva upp till innehållet i konventionens artiklar.

Längre hann jag inte i min föredragning förrän invändningarna började komma. Det där är en för enkel bild, sa en man som nog var 90 år. I min familj förekom ingen aga. Mina föräldrar var emot sådana metoder. De hade inte heller fått stryk som barn. Men för en del av mina kamrater var det annorlunda. Några blev slagna. Och en blev ibland inlåst i jordkällaren. Så det var olika!
Nu utbröt en livlig diskussion, som illustrerade vad mannen sagt: att det i samma by fanns olika sätt att se på barnuppfostran. Och för att trassla till begreppen ännu mer började prästen tala om Jesus från Nasaret: Jesus återkom ofta till frågorna om barns kompetens och rätt till integritet, sa hon. Och det var ju 2000 år sedan! Jag ser honom som den första tydliga barnrättsaktivisten.
I bilen på väg hem fick jag tid att reflektera över vad jag nyss fått höra. Jag tänkte på alla de samtal jag haft i föräldragrupper och i olika arbetslag i förskolan och skolan med anledning av att FN:s barnkonvention just blivit antagen. Och på hur olika man kunde tänka om dessa frågor bland både föräldrar och pedagoger. Även bland dem som bodde i samma bostadsområde eller jobbade på samma arbetsplats. Hade det kanske alltid varit så?

I min bok Lotsa barn från år 2000 lät jag tre fiktiva personer, Arja, Niklas och Disa, föra en livfull diskussion utifrån sina olika idéer om barnuppfostran. Arja fick stå för ett auktoritärt perspektiv: Barn ska lära sig lyda och göra som de vuxna säger. Niklas förespråkade en ”naturlig fostran”: Relationen är viktigast och barn växer bäst i levande samspel utan kommandon. Och Disa fick vara demokraten: Tydliga överenskommelser är viktiga, men först sedan de vuxna lyssnat på vad barnen har att säga.
När jag tio år senare fick läsa John Walls bok Ethics in Light of Childhood klarnade bilden. John Wall är religionsfilosof knuten till Rutgers University i Camden, New Jersey. I sin bok beskriver han tre olika perspektiv på barnuppfostran som liknar dem jag skissat på i Lotsa barn. På ett övertygande sätt visar Wall att dessa synsätt levt sida vid sida ända sedan förkristen tid. Inte bara i den västerländska kulturkretsen utan också på andra håll i världen.

Wall beskriver först det auktoritära perspektivet, där filosofen Platon (428 f.Kr.–348 f.Kr.) får tjäna som en tidig representant. Platon såg barn som omogna ungar som måste tämjas för att kunna ingå i den vuxna flocken. De vuxna var ansvariga för denna disciplinering och hade rätt att använda de medel som ansågs nödvändiga. Senare kom kyrkan, främst genom kyrkofadern Augustinus, (354 e.Kr) att tillföra denna tradition nytt bränsle: barn var födda i synd och skulle påminnas om det. Så kom skambeläggningen in som ett viktigt redskap i de vuxnas verktygslåda för barnuppfostran.
Alice Miller är den som tydligast beskrivit denna svarta pedagogik. I sin bok I begynnelsen var uppfostran berättar hon om de olika ingredienserna: våld eller hot om våld, inlåsning eller känslomässig utfrysning – och så skambeläggning som det allra mest effektiva vapnet. Du borde skämmas! är en replik som barn fostrade i denna tradition ofta fått höra.

Men John Wall menar att vid sidan av denna tradition fanns en annan med ännu äldre anor. I den såg man på barn med en respekt som liknade vördnad. Precis som prästen på församlingshemmet lyfter Wall fram Jesus som den främste företrädaren för ett sådant synsätt. Vi måste bli som barn för att komma in i himmelriket. Barn vet mer om de existentiella frågorna än många vuxna, som förlorat den kunskapen längs vägen. Men med barnens hjälp kan den återerövras. Fostran blir därför en fråga om samspel där vi lär av varandra. Liknande tankegångar finns hos många urfolk, till exempel att ett nyfött barn har med sig ett budskap till sina föräldrar, unikt för varje barn. De första frågor som de nyblivna föräldrarna ska ställa till barnet är därför: Vem är du? Och vad bär du med dig? Bara om barnet behandlas med omsorg och respekt kommer det att kunna lämna över sitt budskap till föräldrarna.

I den tredje tradition som John Wall beskriver ses ett barn som vare sig en otämjd djurunge eller en helig förebild utan snarare som ett tomt kärl. Filosofen Aristoteles (348 f.Kr. – 322 f.Kr.) är en tidig företrädare för detta synsätt. Genom kärleksfull omsorg och god pedagogik ska kärlet fyllas med gott och rikt innehåll. Barnen blir alltså vad vi gör dem till. De vuxnas ansvar betonas starkt, tydlighet och gränser ses som viktiga men alla former av våld och kränkande behandling fördöms.
I både denna tradition och i den först nämnda, den auktoritära, ses barn från början knappast som fullvärdiga människor, snarare som blivande människor. John Wall talar sig därför varm för en uppgradering av barnen. Utan att för den skull idealisera dem. Barn är människor – precis som vi andra.

Wall myntar här begreppet childism – som en motsvarighet till feminism. Endast genom den feministiska kampen kunde kvinnorna, trots starkt motstånd, tilltvinga sig inflytande och makt. Nu är det barnens tur. Wall pekar på hur de argument som används för att hindra barnen från inflytande är desamma som tidigare använts mot kvinnorna. Han tar frågan om barns rösträtt i allmänna val som exempel. De som motsatte sig kvinnlig rösträtt menade att kvinnorna inte hade tillräcklig kunskap om samhällsfrågor och därför ändå skulle rösta som sina män. Nu ses barn som okunniga, trots att de vet mer än många vuxna. Så självklart ska barn ha rösträtt, menar Wall. De är människor – och medborgare. Att hindra dem från att rösta är ren diskriminering.

Begreppet childism har fått snabb spridning. I Sverige har det översatts till barnism, och det finns debattörer som kallar sig barnister. Men begreppet har också fått kritik. Själv har jag varit försiktig med att använda det, trots att jag sympatiserar med John Walls tänkande. Ett av skälen för min tveksamhet är att begreppet getts olika innebörd av olika forskare. Strax före sin död 2011 blev filosofen och psykoanalytikern Elisabeth Young-Bruehl klar med manuskriptet till sin bok Childism: Confronting Prejudice Against Children. Young-Bruehl är ute i samma ärende som Wall. Hon går till rätta med alla de fördomar, oftast av negativt slag, som finns om barn. Men det är just dessa fördomar som hon kallar childism. För henne är det begreppet alltså mer släkt med rasism än med feminism.

Ett annat skäl för min tvekan är att jämförelsen med feminism inte är kristallklar. För många är begreppet feminism starkt förknippat med kvinnornas egen frigörelsekamp. Som visserligen har stöd från många män men som i första hand drivs av kvinnorna själva. Det finns därför något problematiskt i att vuxna använder parollen Vi är barnister! utan att fråga barnen först. Barn och ungdomar börjar tröttna på vuxna som säger sig företräda dem. Men som varken låter barnen komma till tals eller accepterar dem som ledare. När detta skrivs är ändå något på väg att hända! Jag återkommer till det i slutet av den här texten.
Det är lätt att känna igen de tre traditioner som John Wall beskriver, även om gränserna mellan dem kan tyckas hårdragna. För visst finns mellanformer och tänkesätt som inte ryms inom de tre huvudfårorna. Den viktiga lärdomen är att utvecklingen inte varit så rätlinjig som den ibland beskrivs. Flera olika synsätt har alltid levt vid sidan av varandra. Ibland har något av dem fått överhanden, under andra perioder ett annat.

Ändå har jag, inspirerad av John Wall, Elisabeth Young-Bruehl och andra forskare, funderat över om vi inte nu är mogna att börja skissa på ett fjärde sätt att tänka. Det har ändå hänt en hel del, inte minst under det senaste århundradet. Vi vet idag mer om barns utveckling, om hur barns hjärnor fungerar och om hur olika förhållanden i barnens omgivning påverkar deras hälsa, välbefinnande och möjligheter till lärande. I takt med att vi lärt oss mer har också tänkandet kring barnets mänskliga rättigheter utvecklats. Och det har i sin tur satt spår i den internationella lagstiftningen.

I min bok Relationsrevolutionen från 2015 har jag beskrivit ett sätt att tänka kring barn som jag kallar Den fjärde vägens barnsyn. Flera pionjärer har banat väg för den. Det finns tydliga spår av den i författaren Ellen Keys (1849–1926) Barnets århundrade från år 1900 liksom i den polskjudiske barnläkaren Janusz Korczaks (18781942) Barnets rätt till respekt, vars första upplaga kom ut i Polen 1929. I denna bok formulerar Korczak den sentens som jag har haft som ett ledord för mitt eget tänkande: När jag leker eller pratar med ett barn förenar sig ett ögonblick av mitt liv med ett ögonblick av barnets liv, och dessa båda ögonblick har samma mognadsgrad.
Korczak betonar mötets betydelse. Om jag inte har förmågan att leka eller prata med ett barn på riktigt, det vill säga möta barnet i ögonhöjd, kommer jag inte förstå att barnet är en människa, precis som jag. Inte heller att det är jag som har ansvaret för att sådana möten kommer till stånd.
Den fjärde vägens barnsyn kan enkelt formuleras i några grundsatser:
1. Barn är människor – inte blivande människor. Vi måste en gång för alla bestämma oss för att varje barn redan från födelsen är en människa med samma människovärde och samma rättigheter som var och en av oss andra. Det leder till en enkel tumregel, som jag brukar använda när jag får frågor om vilka metoder som kan försvaras när man ska sätta gränser i umgänget med barn. Jag svarar då: Kolla om du kan använda den metod du tänkt dig gentemot din partner, din bästa vän eller din arbetskompis! Om svaret blir ja kan du nog använda den också gentemot barnet. Om svaret blir nej – dags att tänka ett varv till!
Det kan finnas lägen då den vuxne måste hindra ett barn från att utsätta sig för fara eller från att skada andra. Men min erfarenhet är att vuxna utan eftertanke och alldeles för ofta använder metoder som begränsar barnens värld – metoder som skulle vara omöjliga att tillämpa i umgänget vuxna emellan.
2. Varje barn har något nytt och unikt att tillföra – och alltså ett ”budskap” med sig till oss alla. Här är jag påverkad av det tänkande som finns bland flera urfolk, till exempel samerna. Min uppfattning har också stärkts av ett långt yrkesliv som barnläkare, inte minst i arbetet med barn och ungdomar med funktionsvariationer. Varje barn måste få känna att det har något unikt och positivt att bidra med. Så att det inte främst uppfattar sig som en problembärare eller ett föremål för omsorg och åtgärder av olika slag.

Här ligger också nyckeln gömd till en trygg identitet. Barnets känsla av värdighet och värde växer om det tidigt får känna att föräldrar, pedagoger och andra vuxna är genuint nyfikna på vad det har med sig för gåva till dem. Det ger barnet mod att gå in i verkliga möten med andra, ansikte mot ansikte. Där grunden läggs för gemenskap, medkänsla och solidaritet.
3. Ett barn är en rättighetsbärare. Något händer när vi inte längre bara talar om barns behov, utan om barnets rätt att få sina grundläggande behov tillgodosedda. Under 1900-talet har rättighetstänkandet vunnit mark. När FN:s generalförsamling 1989 antog barnkonventionen var det en viktig milstolpe. När konventionen 2020 blir svensk lag är det ytterligare en markering av rättighetsperspektivets betydelse.

Barnkonventionen kan läsas på olika sätt. Den är nu ett juridiskt bindande dokument som får konsekvenser för lagstiftning och för hur lag och andra föreskrifter ska tillämpas. Men den är också ett etiskt dokument, långtifrån värdeneutralt. I konventionens artiklar förmedlas en syn på barn som är helt förenlig med Den fjärde vägens barnsyn och som får långtgående konsekvenser när vi tar den på fullt allvar. FN:s barnrättskommitté har i sina allmänna kommentarer gett oss viktiga redskap för att bättre förstå vad konventionen vill säga. De finns i svensk översättning på Barnombudsmannens hemsida (www.bo.se).
                                                *
Att erkänna barnet som en fullvärdig människa, bejaka de unika egenskaper och möjligheter som varje barn har och respektera de rättigheter som anges i barnkonventionen – det är grunden för Den fjärde vägens barnsyn. Har vi lagt den med omsorg står vi stadigt när vi sedan ställs inför de svåra vägval som kan sammanfattas i ordet barnrättsdilemmat.
För trots allt kan barn inte helt jämföras med vuxna. De är nybörjare i världen, deras erfarenheter är begränsade och deras hjärnor är ännu långt ifrån färdigutvecklade. De behöver omsorg, skydd och en kärleksfull introduktion till det liv som de ska leva bland oss andra. Dilemmat består i att å ena sidan stå stadigt i Den fjärde vägens barnsyn, å den andra vara medveten om barnets sårbarhet och behov av både stöd och vägledning.
Här vill jag introducera begreppen föräldrakonst och pedagogkonst. För det handlar verkligen om konstutövning. I förälderns och pedagogens uppdrag ligger att i varje möte med ett barn känna hur mycket ansvar barnet kan ta och hur mycket skydd, stöd eller vägledning det behöver. Det finns inga färdiga manualer för sådan konstutövning. Standardmetoder bör misstros. Vad de vuxna i stället behöver är kunskap, fantasi och en väl utvecklad empatisk förmåga. Det ger förutsättningar för att se och förstå barnet, sig själv och den situation som uppstått, sedan handla och efteråt utvärdera vad som hände. Tillsammans med barnen. Föräldrastödsprogram med sådan inriktning finns redan men behöver uppdateras med ny kunskap om hur medkänsla utvecklas och bibehålls hos både vuxna och barn.
Jag ser fostran som en resa som barnet och den vuxne gör tillsammans och där vi lär av varandra. Den vuxne har alltid det fulla ansvaret för att resan blir av och för att den sker inom ramen för Den fjärde vägens barnsyn.

På samhällsnivå sker nu en utveckling som inger hopp. FN:s barnkonvention blir svensk lag. Och barnens egen befrielsekamp tar stora kliv framåt. Malala Yousafzai från Pakistan, Tabata Amaral från Brasilien och Greta Thunberg från Sverige är bara tre exempel på ungdomar som av egen kraft startat rörelser för alla barns rätt till utbildning och för klimaträttvisa. Många fler är på väg. Äntligen dags för childism i ordets mest positiva mening.


Lars H Gustafsson

Vill du prenumerera på Opsis Barnkultur? Gå in på Prenumerera i vänsterspalten och fyll i kupongen så kommer Opsis till din brevlåda!