Previous Page  9 / 14 Next Page
Information
Show Menu
Previous Page 9 / 14 Next Page
Page Background

57

K

anske är livet bara en dröm?

För en tioårig pojkes liv kan väl inte

bara bestå av så trista saker som att vakna,

gå upp, hinna med bussen till skolan, äta

mat och bråka litet med lillasyster?

Så tänker ofta Peter Fortune, en vanlig

(om än litet tyst) pojke i en vanlig familj

För om livet är en dröm, då måste

döden vara det ögonblick när man vaknar.

Och om allt är en dröm – då kan den

här pojken, som egentligen inte gillar något

vidare att slåss, med framgång strida mot

Elaka Dockan. Ja, mot hela lillasysterns

Livet som en dröm

Dagdrömmaren

Av Ian McEwan

Översättning: Barbro Lagergren

Brombergs 2016

aggressiva armé, som består av sextio dockor

Då kan skolans värsta tyrann snart vara

överlistad, bortglömd – eller bli en kompis.

Då kan pojken effektivt smörja bort mam-

ma, pappa och lillasyster med borttagnings-

kräm. Då kan en pojke bli en katt och en

döende katt bli en ung pojke. En pojke kan

också förvandlas till den bulliga, hungriga

baby som alla gullar med – och en vanlig

tystlåten pojke kan få en liten baby att

skratta. För mer än tjugo år sedan skrev den

välkände engelska författaren Ian McEwan

(som ibland kallas Ian McAbre)

The Day-

dreamer

och nu har denna mellanåldersbok

för andra gången getts ut på svenska.

I

Dagdrömmaren

saknar jag litegrann

Anthony Brownes lätt surrealistiska bilder

som bidrog till stämningen i original-

boken. Lika drömska som humoristiska

bekräftar de textens antydningar om att

Peter Fortune egentligen är en vuxen

man som berättar minnen av sina tidigare

Ian McEwan. Foto Annalena McAfee

kompensatoriska dagdrömmar, metamor-

foser. Minnen från den tid då Peter var en

fantasibegåvad tioåring fram tills dess att

han blev tolv år och började ana tonårs­

tidens vaga oro, spirande sexuella längtan

och förvandlingar.

En metamorfos av Ovidius är bokens

anfang. Den lyder: Hur förvandlingar

skett i vår värld, hur kroppar förändrats,

det vill min bok tala om.

Franz Kafkas metamorfoser associerar

jag också till när jag småmyser åt det som

dagdrömmaren Peter råkar ut för – och

jag tänker på humoristiska författare

Miguel Cervantes (

Don Quijote

), på Betty

MacDonald (

Tant Mittiprick

) och på Roald

Dahl (

Mitt magiska finger

).

Inte hela tiden, men glimtvis, är Ian

McEwans språk i Dagdrömmaren lika

fascinerande som i hans romaner

Lördag

eller

Domaren

.

Som i denna skildring av ett barn som

anar att han en dag ska ingå i gruppen av

vuxna:

– När han stod där den där augustikvällen

mellan två grupper, med havet som slog upp

kring hans bara fötter, insåg Peter plötsligt

någonting mycket klart och hemskt: en dag

skulle han lämna gruppen som sprang vind för

våg längs stranden och bli en del av gruppen som

satt och pratade. Det var svårt att tro, men han

visste att det var sant. Han skulle ha annat som

var viktigt: jobb, pengar och skatter, checkhäften,

nycklar och kaffe, och att prata och sitta, sitta

i all oändlighet.

Lena Kjersén Edman