Previous Page  8 / 14 Next Page
Information
Show Menu
Previous Page 8 / 14 Next Page
Page Background

56

R

O

P

S IS

R

E

C

E

N

S

E

R

A

Pojke som vill

vara flicka

G

eorge står på skolgården och tittar på

några tjejer i klassen som hoppar rep. Ing-

en skulle komma på tanken att fråga om

hon vill vara med, trots att hon kan alla

hoppramsor. Killar hoppar ju inte rep.

Scenen är en ögonblicksbild ur tioåriga

huvudpersonen Georges liv i Alex Ginos

debutbok. George känner sig som tjej och

skulle vilja heta Melissa. I garderoben har

hon gömt härliga, glittriga tjejtidningar

som mamman rätt förfärad hittar en dag.

Hur ska mamman tolka sitt fynd? Och hur

ska George våga förklara varför hon tycker

om att läsa tjejtidningar?

George ger mig associationer till

Blytons Femböcker och flickan där med

samma namn, hon som vill vara pojke.

”Pojkflicka” är ett epitet som förekommer

flitigt i äldre barn- och ungdomslitteratur.

Så önskan och viljan att vara av motsatt

kön har länge beskrivits även för unga,

men 2016 kan man, som väl är, komma lite

längre. Ändå finns det inte särskilt många

George

Av Alex Gino

Övers. Helena Ridelberg

Lilla piratförlaget 2016

skildringar av transpersoner, inte ens i

litteraturen för unga vuxna. Men Jessica

Schiefauers dramatiska och prisbelönade

Pojkarna

(2011) är en av dem. Svenska

barnboksinstitutet ser dock i sina spaning-

ar en växande skara transskildringar, in-

tressant nog med alltfler titlar på de större,

etablerade förlagen. Det har alltså tagit tid,

men med en större synlighet av hbtq-frå-

gor i samhället i stort visas nu avspegling-

en i litteraturen för barn och unga.

Ginos mellanåldersbok är en ameri-

kansk bok och jag kan inte låta bli att undra

över om det är kulturella skillnader som

gör att det blir en så stor sak av att en kille

ska spela en tjejroll när skolan ska göra en

teaterföreställning av E. B. Whites klassiska

bok

Min vän Charlotta

. George får provspela

och hon gör det bäst, men hon får ändå inte

sin önskeroll som Charlotta eftersom hon

är pojke. I teaterns värld kan man tycka att

det är vanligt att byta roller och förvandla

sig. Att spela Charlotta i pjäsen ingår i

Georges plan att visa vem hon egentligen

är. Men tyvärr blir jag inte i grunden

riktigt övertygad eller gripen av hennes

kamp att visa sina närmaste att hon faktiskt

passar bättre som flicka än som pojke. Det

Alex Gino. Foto Blake C. Aarens

är som om Gino stannar för mycket på ytan

och inte vågar gestalta de avgrundsdjup

som faktiskt måste finnas när hela ens iden-

titet framstår som falsk för dem som man

tycker allra bäst om. I stället fastnar Gino

lätt i beskrivningar, ibland också med en

viss glättighet. Det är absolut ett angeläget

ämne som boken behandlar och är därför

lite sorgligt att konstatera.

Ändå är det en bitvis fascinerande histo-

ria där mellanåldersboken alla komponenter

finns med: skola, vänner och familj. Georges

trevande försök att berätta om sig själv ger så

småningom resultat. Bästa kompisen Kelly

är nästan för god för att vara sann, och hon

blir det stöd som George behöver. När hon

förstår, förklarar hon frankt: ”Och vet du

vad? Om du ser dig som tjej …” ”Då ser jag

också dig som tjej!” Och lite senare: ”Så är

du, typ, en transperson eller något?” Och

när George väl fått denna bekräftelse, kan

hon gå vidare. Slutet ska inte avslöjas, men

genom Kellys pigga och aktiva försorg blir

det mer än bra. Tänk att George/Melissa

äntligen fick sätta på sig den där kjolen som

hon så länge drömt om!

Cecilia Östlund

bibliotekarie, kritiker