Previous Page  3 / 14 Next Page
Information
Show Menu
Previous Page 3 / 14 Next Page
Page Background

51

V

ega, sexton år, är ensam hemma när

polisen ringer på dörren och undrar om

hon vet var hennes bror Jakob kan finnas.

”Som jag har förstått det är ni ganska

nära.” Nej, Vega vet inte det. Förstås. Hon

får en lapp med polisens telefonnummer,

som hon kastar.

Deckarförfattaren Christoffer Carlsson

har skrivit sin första ungdomsdeckare –

eller snarare en country noir-roman om

ungdomar som snabbt blir äldre än de är.

Huvudpersonen Vega kan vara en svensk

syster till Ree, likaså sexton år, i den

filmatiserade romanen

Winter´s Bone

av

amerikanen Daniel Woodrell.

Detta ödsliga lilla samhälle mitt ute

i skogen, där Vega bor med sin mamma

i ett ännu ödsligare hus, kunde ha legat

på Woodrells mörka litterära landsbygd,

någonstans i Missouri. Vilket poängteras

än mer av ett par andra influenser som

berättelsen bygger vidare på: amerikansk

Ömsint om en ond

mardröm

Oktober är den kallaste månaden

Av Christoffer Carlsson

Gilla Böcker 2016

tonårspop från 60-talets början och ett par

låttexter av Bruce Springsteen.

Men skulle Varvet, som samhället

heter, också kunna finnas i en svensk verk-

lighet? Utspelar sig berättelsen i dagens

Sverige eller bakåt i tiden – på, säg, 50-

eller 60-talet? Har Christoffer Carlsson

bara fantiserat ihop en ond bråd mardröm

eller finns den här sortens människor, så

kallade country trash i USA, i vårt svenska

samhälle årgång 2000 plus?

Om man bor och dessutom är född

i en större svensk stad kan det nog vara

svårt att tänka sig. Bor man ute på lands-

bygden är det inte lika svårt att föreställa

sig att det utspridda samhället Varvet –

med en kilometer mellan husen – ligger

någonstans inne i skogen vid en gropig

grusväg där asfalten tar slut. Som det står i

boken: ”den avskilda småländska lands-

bygden”. Så kallades Varvet i tidningarna

den där gången då en bonde skjutit sin

dräng i ryggen.

Pappa gav sig av. Mamma jobbar på

Varvshuset, det lokala ölstället (kallat

”konkurrenten”). Jakob, storebrorsan, har

alltså flyttat hemifrån. Han är dessutom

försvunnen. Så börjar

Oktober är den kallaste

månaden

. Vega ger sig ut för att leta efter

sin bror. Först till Kolonin, där de som

stötts ut ur samhällets gemenskap bor i

husvagnar. Och dit även Jakob flyttade.

Sen vidare till sluttningen bakom Mar-

bäcken, där Jakobs bästa kompis Malte bor

i ett ombýggt skjul. Det är lång väg att gå.

Vega röker cigarett på cigarett. Hon cyklar

till Svartmon och farbror Dan. Till Kraka-

sa och Hellmans hus; Hellman som också

har försvunnit, det sägs att han är död.

Till Fattigkärret och huset där Tom, en

skolkamrat som i somras tog Vegas oskuld,

bor med sin mamma.

Saknar alla barn fäder? Att Jakob

håller sig undan, kan det ha något att göra

med den där kvällen då Vega följde med

i sin brors bil, när han först levererade en

möbel till Nattflysjön och så dunkarna till

Hellman? Och att Hellman nu är borta,

han också? Förresten, dunkarna kanske

daterar berättelsen? Hembränning har väl

gått ur tiden som inkomstkälla på landet?

Här finns en deckargåta i form av Hell-

mans anteckningsblock, som Vega försöker

Christoffer Karlsson. Foto Ulrika Zwenger

tyda. Men ännu mer en livsgåta, den gåta

som är Vegas liv. Att växa upp och passera

gränsen mellan barn och vuxen: mänsk-

ligt, personligt, sexuellt. Inte minst det

sista. Eller för den delen mellan flicka och

pojke, kvinna och man. ”Det var männen i

mitt liv som hade lärt mig att skjuta, först

pappa och sedan Jakob”, tänker Vega när

hon tar hagelgeväret.

Ska hon ge sig av? Eller stanna

kvar här bland de människor som blivit

kantstötta, knotiga och brutala, liksom

livsväderbitna för att livsförhållandena är

brutala? Christoffer Carlsson har skrivit

en lika mörk och hård som varm och öm

ungdomsroman om Vega Gillberg, sexton

år. Hans berättelse är överfull av solida-

ritet med Vega och alla bonnlortar som

lever utanför, bortom och underst, som

varken vill svika sin bakgrund eller bli en

del av den, låta den bestämma deras liv.

Bengt Eriksson

kulturjournalist och recensent