Ulf Stark gav livsmod och hopp

Gått ur tiden säger man om människor när de dör och det gjorde Ulf Stark så sorgligt tidigare i somras. Men hans böcker är i högsta grad kvar i tiden och kommer säkert att vara det länge än. Hur många böcker han givit ut i olika genrer verkar det inte vara någon som vet säkert, men det är många. Han skrev för flera olika förlag och gjorde även skolböcker. I det här numret kan du läsa om flera av dem i Lena Kårelands artikel och möta några av hans många illustratörer i Opsis Salong, där de berättar om sitt samarbete med Ulf. Och Ulfs hustru Janina Orlov berättar personligt om Ulfs samarbete med Finland och finska illustratörer i en väldigt intressant artikel.
Mitt första möte med Ulf Starks böcker är från 1983. Jag var med i juryn för den tävling som Bonniers Juniorböcker hade utlyst om barn- och ungdomsböcker som kan inge hopp och livsmod.
Det kom in mängder av bidrag och Ulfs manus läste jag rätt tidigt i processen.
”Den här tycker jag om”, skrev jag i mitt utlåtande: ”men inte titeln och inte de första kapitlen som känns ansträngt lustiga och inte riktigt stämmer med resten av boken.” Och min slutkläm var att boken passar bra i tävlingens motto: ”Den är generös, ger livskänsla och glädje.”
Men efter läsningen av Dårfinkar och dönickar var det som de andra manusen slocknade. Inget hade tillnärmelsevis samma lyskraft.
Ett annat ämne i detta nummer är skolbibliotek. Om bristen på bra skolbibliotek skrev vi redan i Opsis allra första nummer 1986 och har återkommit till frågan lite då och då sedan dess. Under tiden har vi fått en skolbibliotekslag, men ändå saknas bra och bemannade skolbibliotek i alldeles för många skolor, vilket får betraktas som katastrofalt. Som världen ser ut i dag behöver vi allt som kan främja kunskap, tänkande och demokrati – och det kan skolbiblioteken verkligen göra.
En bibliotekarie berättade för mig att om man frågar vuxna varför man ska lämna tillbaks sina biblioteksböcker i tid får man ofta svaret: ”för annars får man böter”. Men barn brukar svara: ”för att andra barn också ska få låna böckerna”.
Barnen har förstått bibliotekens idé, frågan är om vuxna har gjort det.
Birgitta Fransson