En hyllning till vardagen


Lisen och Emma Adbåge

Av Tinni Ernsjöö Rappe

Adbåges. Eller Adbågarna: Emma och Lisen. Sveriges barnlitteratur-tvillingar som det -– om sanningen ska fram -– inte alltid är så enkelt att hålla isär. Vem är det nu igen som gjort böckerna om Leni? (Emma). Eller böckerna om Koko och Bosse? (Lisen). Ett 70-tal böcker har de produktiva syskonen skrivit och illustrerat, var för sig eller tillsammans med andra. Och sen, för lite mer än ett år sedan, nästan 16 år efter att de debuterade med var sin bok, kom deras första gemensamma ut: Halsen rapar, hjärtat slår – rim för 0-100 år. För den fick de Svenska barnboksinstitutets Lennart Hellsingpris 2016.
Samarbetet gav mersmak – nu vill de göra fler gemensamma projekt tillsammans.
– Vi två tillsammans blir som en tredje, säger Emma när jag intervjuar dem över Skype.
Lisen och Emma sitter i Emmas ateljé i Småland, jag i ett lånat kök i Göteborg. Det jag kan se via datorskärmen ser härligt ut. Raggsockar och ritbord, penslar och pelargoner.
Lisen är där på skrivcamp. Systrarna är vana vid att bo på landet. De är uppvuxna i Sya utanför Mjölby, en liten by på Östgötaslätten som har cirka 300 invånare idag. Idag är de bägge två tillbaka på landet – Emma bor i Småland och Lisen i Östergötland. Sen barndomen har de bott på en massa ställen, bland annat i Göteborg och Malmö.
Vi bestämmer oss för att ha videon på under samtalet så att jag ska kunna se vem det är som pratar. Emma berättar vad hon ser utanför fönstret: En väg som går förbi. En ek. Och skogen.
Ingen av dem har någonsin jobbat med något annat än att skriva och illustrera barnböcker. Inga andra jobb alls har de haft.
– Vi har aldrig haft behov att extrajobba och tjäna mer pengar, för vi är inte såna som behöver resa till Barcelona över helgen eller såna grejer. Vi är såna som får nog med intryck av att gå till stallet eller i skogen, säger Emma.
Såna som är nöjda med att bara vara hemma, berättar de.
– Vi är hemkära. Vi vill skriva och rita och vara i naturen. Vi har märkt att de intryck vi får bara av att vara hemma räcker. Vi behöver bearbeta alla inryck vi får, säger Lisen.
– Vi är lite introverta men vi har alltid ritat och berättat i bilder. Vi har behov av att berätta, men vi är inga pratare.

Läs hela intervjun i Opsis nummer 4.