Hon besvärjer döden med humor

Av Viktoria Myrén

Hon skriver inte mysrysare för att hon vill skrämmas, utan för att hon är rädd för att dö. Ingelin Angerborns böcker är ett ständigt sökande och hon drömmer om att en gång bara ta på sig gympaskorna och ryggsäcken och resa sig upp och gå.

– Böckerna är sprungna ur min egen rädsla. Jag bearbetar den och leker vidare med tanken på vad som kan hända efter att vi dör, säger Ingelin Angerborn.
Vi sitter på en restaurang på centralstationen i Stockholm. Ingelin har precis kommit från förlaget där hon gjort några ljudkorrektur i inläsningen av sin senaste bok Skuggornas hus som hon läst in själv. Om ett par timmar ska hon ta tåget hem till Linköping igen. Innan dess hinner vi med ett vidöppet samtal som kränger mellan skratt och gråt.
– Ska jag tjata om döden igen, det gör jag jämt, säger Ingelin när jag frågar om ursprunget till mysrysarna.
Hon var sex år gammal när hennes farfar dog. Hon säger att det var då hon plötsligt insåg att människor runtomkring henne skulle dö.
– Vi får ju alla den insikten någon gång, men för mig blev det ganska stort, säger hon och hennes ögon tåras.
Hon diskuterade och pratade med sin omgivning, sökte tröst hos sina föräldrar. Men föräldrarna var politiskt aktiva på vänsterkanten och trodde inte på ett liv efter detta, såg mest religionen som ett opium för folket.
– Jag minns att jag frågade om man finns kvar efter att man har dött och de sade att man blir till jord och att det kan ju börja växa ett grässtrå eller en blomma ur den jorden. De försökte förklara det fint, samtidigt som de ju inte kunde tuta i mig något som de inte trodde på, säger Ingelin och ler.
Hon konstaterar att föräldrarna gjorde så gott de kunde, men att det inte riktigt hjälpte henne.
– Nej, jag ville inte bli ett grässtrå, det lät väldigt hemskt och tråkigt, säger hon.
Hennes farfars död utlöste ett existentiellt sökande och Ingelin upptäckte att det finns andra sätt att se på det än hennes föräldrars.
– Inte som sexåring, men när jag så småningom kom i kontakt med Maria Gripes författarskap. Jag läste Tordyveln flyger i skymningen och med den hände något hos mig. Den boken öppnade upp något, säger hon.
Ett annat sätt att tänka. Inte bara på döden, utan också på livet. För det är ju för att hon älskar livet så mycket som hon är så rädd för att dö.
– Jag tror att det hjälpte mig att bli mindre rädd, säger Ingelin och tar ett bett av bullen som hon köpt.
Hon berättar att hon även försökte hitta Gud .
– Jag hade en klasskompis på mellanstadiet som var troende. Jag följde med henne på ett tältläger, spelade och sjöng och det drabbade mig även om jag inte blev frälst.

Hela intervjun finns i Opsis nummer 4!

Vill du prenumerera på Opsis Barnkultur? Gå in på Prenumerera i vänsterspalten och fyll i kupongen så kommer Opsis till din brevlåda!