Efter pekboken

Efter de första pekböckerna som är roliga att titta i, släpa på, bygga med och tala om kan vi introducera en mer sammanhängande berättelse, med fler agerande och en handlingsföljd. Det ställer stora krav på bilderboksskaparna, högläsnings- och samtalspartnerna och inte minst det lilla barnets koncentrationsförmåga och uthållighet. Ju mer de får lyssna, titta och prata om böckerna, ju roligare blir de här tidiga läs/lyssna/lekaktiviteterna.

Nedan föreslår jag några nyutgivna och en del äldre böcker som kan passa de små. De som börjar förstå hur en berättelse är uppbyggd och själva börjar tillämpa berättandets konst om än i få och ofullständiga meningar. Alla barn gillar inte samma böcker, man får pröva sig fram. Det man är ovan vid kan behöva flera försök i lugn avspänd miljö.
De flesta barn i 2–3-årsåldern går i förskola och kan känna igen sig i Maria Nilsson Thores Alla tre inne på förskolan Ärtan (2016) med efterföljare som rakt och humoristiskt berättar om vardagliga gruppsituationer i akvarell och korta meningar. Årets bok heter Alla tre slutar med napp (2017) och har hög aktualitet. Varför förlaget valt att ge ut den första av Alla tre-böckerna i en bearbetad version i hård kartong Alla tre på förskolan (2017) är för mig obegripligt – barnen går ju miste om bläddrandets tjusning och kunskapen om hur en bilderbok är beskaffad skjuts på framtiden. Att pappersboken går sönder om den hanteras för hårdhänt lär sig de flesta barn, som kan ta till sig en sammanhängande berättelse, fort nog.

Grodanböckerna av Max Velthuijs är ständigt lika aktuella, de har förnöjt barn och föräldrar sedan 80-talet. Ny är Grodan är sjuk som behandlar en lätt igenkännlig situation. Grodan känner sig konstig, han vill inte gå ur sängen, äta, titta på blommor eller något alls. Han vill bara sova. Vännerna blir oroliga och haren snubblar när han rusar till hjälp med en uppiggande bok. Nästa dag sitter haren med gipsat ben, grodan mår bra och nu kan han besöka sin vän. Charmigt, tydligt bildsatt om en liten grupp vänner som man inte tröttnar på. Tyvärr i hållbar, oböjlig kartong som 3-åringen ofta tycker sig vara för stor att hantera. Övers. Gun-Britt Sundström. Berghs, 2017.
Hela artikeln finns i Opsis nummer 4.

Vill du prenumerera på Opsis Barnkultur? Gå in på Prenumerera i vänsterspalten och fyll i kupongen så kommer Opsis till din brevlåda!