Samspelt bilderbokspar med humor

Nisses nya mössa

Av Viktoria Myrén

– Det har gått bra att jobba ihop, konstaterar Olof.
– Ja, att vi är så olika är en fördel i arbetet, konstaterar Lena.
Vi sitter i deras gemensamma arbetsrum i lägenheten i Birkastan. Den ligger fyra trappor upp och en fiskmås seglar utanför fönstret i ett par sekunder innan den försvinner igen. De bjuder på kaffe och bullängd med mandelmassa i och det är lite speciellt att intervjua två författare samtidigt.
De är naturligtvis två skilda individer, olika som Lena poängterar, men samtidigt är de samspelta och fyller ofta i varandras meningar. Rättar, lägger till, nyanserar, drar bort och problematiserar. De kommenterar varandra och sig själva, verkar vana vid det.
– Lena är bra på att dra igång nya bokprojekt och planera. Jag är bra på att slutföra dem, säger Olof.
– Jag är lat. Lat men inte korkad, säger Lena, skrattar och fiskar fram en anekdot ur minnet som illustrerar det hon just sagt.
– Mina föräldrar brukade berätta om när jag var liten och mamma satt och sydde. Då fick jag i uppdrag av min mamma att lägga överblivna sytrådar i en papperskorg som stod en bit bort. Hon ville hålla mig sysselsatt. Men efter en stund hämtade jag papperskorgen och ställde den intill symaskinen istället.
Lena skrattar.
– Mina föräldrar var imponerade, samtidigt tyckte de att jag var lite bekväm redan då. Jag vet inte hur gammal jag var, kanske två år.

Lena och Olof träffades 1969, samma år som Lena gick ut Beckmans designhögskola. Olof hade gått på Konstfack några år tidigare.
– Jag träffade Olof sista veckan på 60-talet. Jag gjorde textilmönster men lyckades inte försörja mig på det, jag gjorde många mönster men sålde få.
Olof hade gjort några böcker redan. Både illustrerat andras och kommit med en egen, bland annat hade han illustrerat En kos dagbok med text av Beppe Wolgers, som kom 1973.
– Jag träffade honom aldrig, men jag pratade med honom på telefon.
– Samtidigt hade Olof börjat jobba med film och då fanns jag där som medförfattare och målade bakgrunder, säger Lena.
– Vi höll på i många år med film, samtidigt som vi hade små barn. Det var mycket jobb och lite pengar och det var därför det tog så lång tid.
Kalles Klätterträd i tolv korta avsnitt, som de gjorde tillsammans med Peter Cohen, skulle ta ett år, men krävde tre. Det var en speciell tid att göra film på, då när alla tittade på samma tv-program och TV2 var ganska nytt.
– Det fanns en pionjäranda och en vilja att satsa på film. Vi hade en väldig tur som jobbade med det här just då och Kalles Klätterträd gick bra och såldes till många andra länder.
De säger båda att berättandet i en bilderbok och tecknad film är besläktat.
– Planeringen är ungefär den samma vare sig du jobbar med storyboard till film eller 26 sidor till en bilderbok.
– Vi tänker ofta i scener och filmklipp, säger Olof.
– Att vända sida är som ett filmklipp, säger Lena och låtsasbläddrar långsamt i luften.
– Du ska inte avslöja vad som kommer att hända, bara antyda det, säger hon och Olof fyller på:
– Det handlar mycket om att bestämma vad som är viktigast och hålla en linje rakt igenom.
För Lena är det mellan raderna som det viktiga händer när hon skriver.
– Det uttalas inte, utan det sker mellan raderna. Jag skriver aldrig hur någon känner sig, utan vad de säger och gör, säger hon.
– Bara för att man jobbar för barn behöver man inte vara löjligt övertydlig, säger Olof.
I hans teckningar finns många detaljer som läsaren kanske inte upptäcker första gången, men eventuellt vid andra eller tredje genomläsningen. Och på samma sätt som textens styrka kan finnas i gliporna, i det som inte uttalas, så kan det uppstå bilder mellan bilderna menar Olof.
 – En bild kan visa spår av något som har hänt eller kanske kommer att hända.
– Man får tänka själv, flikar Lena in.
– Ja, det blir mer spänst i berättandet, säger Olof och nämner Tjechovs ofta citerade devis
att om det hänger ett gevär på väggen i första akten, så ska det ha avfyrats innan pjäsen är slut.
Som i paret Landströms Bu och Bä i skogen.
– Bu säger: ”hoppas det inte kommer myror”, berättar Lena.
– Ja, och då är det roligt att de sätter sig precis bredvid en myrstack, men det är inget vi konstaterar eller skriver ut, säger Olof.
– Nej, läsaren får tolka berättelsen och känna sig lite medskapande, säger Lena.
Från början var tanken att barnen som läste om Bu och Bä skulle få känna sig smartare än de korkade fåren.
– Det verkar som om Bä är lite mindre korkad, säger Lena.
– Bu är mer grovmotorisk, klättrar i träd och så, konstaterar Olof.

Hela intervjun finns i Opsis nummer 2.

Vill du prenumerera på Opsis Barnkultur? Gå in på Prenumerera i vänsterspalten och fyll i kupongen så kommer Opsis till din brevlåda!