Ensamvarg med många beundrare

Han har berört otroligt många barn och vuxna genom sina böcker. Sven Nordqvist tror på konstens kraft och på att uppmuntra barn att göra det de vill. Opsis träffar honom på Galleri 5 i Kulturhuset som visar utställningen Pettson och Co.

– Snickarboden tycker jag blev bäst. Den ser stökig ut, säger Sven Nordqvist när vi ses på Kulturhuset.
Jag är lite nervös inför intervjun, tänker att Sven Nordqvist som är 70 år och med böcker som har sålt i nästan 14 miljoner exemplar världen över, ska vara trött på att prata om sitt skapande. Men det verkar nästan vara tvärtom.
Tre barn är i full färd med att välja bland de fem sågarna som hänger på väggen i snickarboden.
– Jag tycker om att det är mycket saker i boden, gamla föremål som jag själv tycker är vackra, det är lite som jag själv har det därhemma. Jag har svårt för att slänga saker som går att använda, det blir mycket kvar till slut, säger han på sitt lakoniska sätt.
Det är när han snickrar eller bygger mekaniska saker som han helt förlorar uppfattning om tid och rum, då vet han hur det ska bli, sakerna måste fylla sin funktion, det är det primära och utifrån det jobbar han på.
– Jo, då är jag mer koncentrerad och jobbar längre stunder i taget. När jag tecknar gör jag en massa avbrott, det kanske är för att se vad jag har gjort. Jag gör alltid en skiss först, så jag vet i stora drag hur det ska bli, men en teckning kan göras på så många sätt, det finns inget att förhålla sig till, jag måste avgöra själv om det blir bra eller ej.
Med konsten är det ännu svårare.
– Då behöver jag ta ännu mer pauser för att bedöma om det är bra. Sedan får jag se ett halvår senare om jag fortfarande tycker om det, det är först då jag vet.
Vad letar du efter i konsten?
– Det är framför allt grafik jag hållit på med och då handlar det om svärtan i linjerna och skuggorna.
Han säger att han kan justera en bild genom att lägga in en ny grund och göra om, eller skrapa bort det som blev dåligt.
– Det blir en viss ton av det också, sedan lägger jag kanske på nytt och då vävs allt samman. Ibland när jag gör akvareller använder jag en tandborste som jag skvätter med för att få ytterligare nyanser, exempelvis kan du dämpa färgen men ändå behålla lystern som kommer fram mellan prickarna, säger han.
Han säger att han funderat på att börja med grafiken igen, om det blir mindre med böckerna.
– Det är en speciell koncentration. Det är det jag är ute efter när jag tecknar eller spelar dataspel. Det tar en vecka att göra en grafikbild – åtminstone för mig – och då är jag i en annan värld, säger han och fortsätter:
– Jag tror att det har med det att göra att jag tycker om att vara ensam. Jag tycker inte om att prata.
Det är därför han gillar att sitta uppe på nätterna, jobba eller spela dataspel till två-tre på morgonen.
– I mörkret blir inte rummet mycket större än ljuset från lampan.
Och när rummet krymper blir det enklare att försvinna i väg i annat.
– Jag tror att jag har lättare för att tycka om mig själv när jag är ensam. När jag är med andra jämför jag mig själv hela tiden, tänker att jag borde prata mer, borde göra mer. Är det för mycket folk på en fest går jag bort och väntar på att få gå hem, säger han.
Sedan, efteråt, går han och funderar över där mötet med den andre, på hur han borde ha sagt och gjort och att de tycker att han är tråkig. Ägnar lika mycket tid åt att älta mötet som själva mötet varade.
– Jag har alltid haft svårt med det där sedan tonåren, det sociala.
Men nu när vi sitter här märks det inte att du har svårt för att prata?
– Nej men nu blir jag ju intervjuad, säger Sven med ett skratt. Om vi hade känt varandra några år och gick ut på en promenad tillsammans skulle du märka att jag inte hade så mycket att säga.

 

Av Viktoria Myrén

Läs hela intervjun i Opsis nummer 2.